En deltagare som fick tummen ner anklagade i stundens hetta juryn i talangtävlingen Idol för att vara rasister.
Gårdagens pseudonyhet?
Inte nödvändigtvis. Händelsen kan också ses som en talande ögonblicksbild av tillståndet i nationen Sverige.
”Spela inte ut det kortet för då blir jag förbannad. Min pappa är palestinier så här är det ingen jädra rasist”, replikerade jurymedlemmen Laila Bagge enligt Aftonbladet.
Bagges försvar mot anklagelsen om rasism rymmer i sig en rasistisk tankefigur: att ditt etniska ursprung avgör hur ditt agerande ska tolkas. Eftersom hon har en palestinsk pappa har Laila Bagge frikort, hon kan tydligen av genetiska orsaker inte vara rasist.
Rasism definieras ibland som tanken att folkgrupper eller kulturer bär på essentiella – grundläggande och i princip oföränderliga – egenskaper. Det är en föreställning om människors inneboende och statiska olikheter. Numera verkar den ha övertagits av antirasister. Det är lätt att bli förvirrad när hudfärg och stamtavla används som argument i båda debattlägren.
Vidare kan konstateras att beskyllningar om islamofobi sedan länge hör till debattinvektivens stapelvaror.
I förra veckan skrev folkpartiledaren Jan Björklund och demokratiminister Birgitta Ohlsson i Svenska Dagbladet att FP vill göra det brottsligt att delta i terrorismträning utomlands.
Med tanke på att ett 20-tal personer med svenska pass stupat i Syrien; med tanke på att åtminstone fyra gånger så många enligt Säpo rest till Syrien och Irak för att slåss för terrorstämplade organisationer; med tanke på de rapporter om förföljelsen av religiösa minoriteter, om massakrer och övergrepp från Islamiska statens sida som dagligen når svensk publik, skulle man kunna tycka att detta – extremismen, terrorn, folkrättsbrotten – förtjänar att tas på allvar.
Icke så enligt Zakaria Zouhir. I en replik i måndags anklagade han Folkpartiet för att målmedvetet använda islamofobi som ”en politisk strategi”. Terrorhotet är i grunden bara en förevändning för att kunna angripa muslimer:
”Det är djupt obehagligt att FP likt SD med sin retorik stigmatiserar svenska muslimer som terrorister och klassar oss som en säkerhetsrisk och demoniserar muslimer för att väcka farhågor om oss som det formidabla islamiska hotet.”
Zouhir presenterar sig som debattör, men för att komplettera bilden kan tilläggas att han även är ordförande för Afrosvenskarnas riksförbund, ledamot i Muslimska mänskliga rättighetskommittén, MMRK, och aktiv inom Vänsterpartiet i Stockholm.
Med sådana självutnämnda företrädare och försvarare är det frågan i vilken utsträckning muslimer i Sverige behöver fiender.
I lördags överraskade statsminister Fredrik Reinfeldt (M) med sitt utspel om att kostnaderna för flyktingmottagandet riskerar att äta upp allt reformutrymme de närmaste åren. Han manade svenska folket att ”öppna sina hjärtan” för de människor som flyr från krig och förföljelse i bland annat Syrien och Irak.
Fast enligt Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson var detta föga mer än ett cyniskt utspel då Reinfeldt i själva verket tänker välja makt framför anständighet och regera vidare efter ett förlustval med stöd av Sverigedemokraterna.
Mycket kan man beskylla Reinfeldt för, men knappast för att hans avsky för Sverigedemokraternas politik är villkorad och taktiskt motiverad.
Att kleta ner meningsmotståndare med att de ”normaliserar” SD, förfäktar idéer som delas av SD eller springer SD:s ärenden, är uppenbarligen effektivt. Det är svårt att annars förklara att det är så vanligt förekommande.
Det kletas från mer än ett håll. I Agenda i SVT i söndags avfärdade Reinfeldt Stefan Löfven (S) med att Sverigedemokraterna ”vill ungefär detsamma som ni när det gäller att strypa arbetskraftsinvandringen” – som om detta var ett rationellt argument.
Rasism förekommer. Rasism måste tas på allvar. Inte minst därför är det olyckligt när anklagelser om rasism slentrianmässigt eller av illvilja används som tillhygge i debatten.