För ett parti som bara lyckades skrapa ihop 681 röster i förra riksdagsvalet kan Svenskarnas parti knappast klaga på uppmärksamheten detta valår.
I bästa fall kulminerade intresset i och med söndagens stort uppslagna hemma-hos-reportage i Svenska Dagbladet, där komikern och debattören Soran Ismail besökte mörkrets hjärta – SvP-ledaren Stefan Jacobssons hem i skånska Sjöbo.
Inte så att nazism kan eller bör tigas ihjäl. Men tio helsidor i en av Sveriges största dagstidningar?
Det extrema intresserar. Inte sällan journalister och debattörer snarare än väljare, dock. Det finns det all anledning att vara tacksam för.
Nej, riksdagsvalet 2010 kan knappast beskrivas som något genombrott. Men i kommunvalet i Grästorp i Västra Götalands län fick Svenskarnas parti 102 röster och därmed ett mandat i kommunfullmäktige. Att ett nazistiskt parti för första gången sedan 1940-talet valdes in i en svensk kommun vållade rabalder. Det talades om en ”skammens dag” för Sverige.
Men det som såg ut som en historisk framgång slutade med platt fall. Den invalde visade sig vara bosatt i en annan kommun och alltså inte valbar. Näste man på listan backade ur. SvP:s stol i Grästorps kommunfullmäktige har därefter stått tom.
Svenskarnas parti har också fått fullmäktigeplatser i knappt en handfull andra kommuner efter att invalda nationaldemokrater och i ett fall en sverigedemokrat bytt parti.
Att nazister tar plats i politiska församlingar är förstås illa nog. Därifrån till att de får verkligt politiskt inflytande är dock steget mycket långt.
Ideologiskt är SvP ett stolleparti, något som förvisso framgick med all önskvärd tydlighet i Svenska Dagbladets reportage. Det hindrar inte att de partiaktiva är våldsamma och ytterst farliga stollar. Knivskärningen vid Möllevången i Malmö på internationella kvinnodagen i år är ett exempel på detta.
När Stiftelsen Expo kom med sin årliga intoleransrapport i våras var SvP:s storsatsning inför valet ett tema. I det Expo kallar ”den rasideologiska miljön” i stort är bilden däremot motsägelsefull. De grupper som är aktiva är mer aktiva än tidigare, men samtidigt har antalet rasideologiska organisationer sjunkit, från ett 40-tal 2008 till 12 förra året.
I en debattartikel i gårdagens Svenska Dagbladet beskrev historikern Heléne Lööw ett cykliskt mönster i det hon benämner vit-makt-världen, där ”perioder av intensiv offentlig aktivitet [...] följs av perioder då de synes ha försvunnit från offentligheten”.
I eller utanför rampljuset – nazismen är ett marginellt fenomen i svensk politik. Trots all uppståndelse skulle det förvåna stort om det inte förblir så även efter årets val.