Enligt FN är omkring 200 000 människor nu på flykt i norra Irak undan Islamiska statens, Is, jihadistarmé.
De flyende består av kristna och andra religiösa minoriteter som fanatikerna från Is hotar med döden.
Is ska igår ha tagit kontroll över den viktiga Mosuldammen, och står sedan en tid hotande nära Iraks näst största stad, Mosul.
Idag kontrollerar Is – som utropat ett islamiskt kalifat i området – omkring en tredjedel av Syrien och stora områden i norra och västra Irak.
För Is finns inga gränser, bara frontlinjer.
I erövrade områden anger Is tonen genom massavrättningar av såväl fiendesoldater som civila. Religiösa helgedomar förstörs, kulturarv utraderas. Brutaliteten bär med sig ett budskap som inte kan missuppfattas: allt motstånd är meningslöst.
Is snabba och framgångsrika framfart har väckt förvåning, rent av bestörtning.
Att den visserligen mångdubbelt större men också illa tränade och framför allt omotiverade irakiska armén skulle fly hals över huvud när Is trupper närmade sig kom kanske inte som en total överraskning. Att de disciplinerade och erkänt stridsdugliga kurdiska peshmergastyrkorna skulle få svårt att stå emot islamisternas angrepp har förvånat desto mer. Förvånat och oroat.
Tiden då terrorister slogs som terrorister med självmordsattacker, bakhåll, bil- och vägbomber, en enstaka projektil från ett raketgevär eller en granatkastare är förbi. Nu uppträder grupper som Hizbollah och Hamas men även Islamiska staten som disciplinerade och välkoordinerade arméer, har flera militära experter noterat.
Islamiska statens krigare är välförsedda med tunga vapen, bepansrade fordon och annan utrustning, stridstränade och taktiskt slipade – inte minst efter tre år av syriskt inbördeskrig.
Och efterhand som Is lagt nya landområden under sig har jihadisterna också hittat nya källor till försörjning – oljekällor.
Påven Franciskus uppmanade igår det internationella samfundet att skydda kristna och andra förföljda grupper i norra Irak från jihadisterna.
Hans vädjan riskerar att förklinga ohörd. Omvärlden tvekar, oförberedd och ovillig. Erfarenheterna från Afghanistan och Irak, utvecklingen i Libyen efter att Kaddafi fällts med Natos benägna bistånd, inget av detta har ökat aptiten på militära insatser med efterföljande försök till demokrati- och statsbygge.
Förståeligt.
Samtidigt är det en formidabel fiende till fred, frihet, demokrati och inte minst religiös och etnisk mångfald som nu tillåts växa sig allt starkare i Mellanöstern.