Kan arbetslösa betraktas som vuxna människor, kapabla att ta ansvar för sig själva och sitt jobbletande?
Det är inte utan att man undrar hur politikerna egentligen ser på saken.
Från den 1 september ska arbetslösa varje månad lämna in en aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen där de redovisar vad de gjort för att få ett jobb.
Ett sätt att ”tydliggöra den enskildes ansvar” för att hitta ett arbete, enligt arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M).
Det står klart att åtgärden i alla fall kommer att resultera i ökad sysselsättning. Katarina Mattsson, biträdande kanslichef på Arbetslöshetskassornas samorganisation, bedömer att kassorna redan anställt omkring 150 handläggare. Någon ska ju behandla de rapporter om möjlig misskötsel som kommer att strömma in från Arbetsförmedlingarna, 80 000–160 000 ärenden årligen talar Mattsson om.
Aktivitetsrapporterna är en del i ett förändrat sanktionssystem mot arbetslösa som inte sköter sig.
Det nya är, förklarade Katarina Mattsson i Ekot igår, att ”en del av de här sanktionerna börjar med en varning, där den arbetssökande får en möjlighet att korrigera sitt beteende och lära sig av det som hänt”.
A-kassan ska vara en omställningsförsäkring med en klar bortre tidsgräns. En inledningsvis hög ersättning som efter hand stegvis sänks borde räcka som påminnelse om att det gäller att ligga i för att hitta ett nytt jobb.
Bättre att reformera och utforma ersättningssystemet som sådant med tydliga, ekonomiska incitament än att behandla vuxna människor som oansvariga barn vars beteende ska övervakas och vid behov ”korrigeras”.
Det finns några uppenbara brister i dagens arbetslöshetsförsäkring. Alltför många står utanför. Alltför få, ungefär en av tio, får 80 procent av sin lön i ersättning.
Men att ta sig an de verkliga problemen med a-kassan tycks regeringen inte mäktig.