Sanningen om Vattenfalls Nuonaffär kryper sakta fram.
Och för regeringen blir det allt mer besvärande.
Enligt Rapport i SVT varnade konsultföretaget McKinsey för att Vattenfall efter ett köp av Nuon så småningom skulle behöva nytt kapital, antingen genom ägartillskott från staten – läs skattebetalarna – eller via en börsnotering.
En annan konsultrapport, av investmentbanken Merrill Lynch, visade att Vattenfall, om affären genomfördes, inte skulle kunna leva upp till statens avkastningskrav på bolaget.
I en debattartikel i Dagens Industri igår gick Socialdemokraterna med ordföranden Stefan Löfven i spetsen till hårt angrepp mot regeringen för den ”katastrofala Nuonaffären”.
Att S av partipolitiskt taktiska skäl utnyttjar Nuondebaclet för att komma åt regeringen är inte märkligt. Det blir också allt svårare för statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och finansmarknadsminister Peter Norman (M) att hänvisa till att Vattenfalls styrelse bär ansvaret för köpet. Speciellt som regeringen, inte minst genom rapporten från McKinsey, borde ha varit medveten om de ekonomiska risker 97-miljardersaffären medförde.
Fast enligt Reinfeldt och Norman var det dåvarande näringsministern Maud Olofsson (C) som ensam skötte ärendet och kontakterna med Vattenfalls ledning – den övriga regeringen hölls inte informerad.
Trovärdigheten i detta naggas i kanten mer och mer.
Regeringen sitter i en svår sits.
Antingen var man införstådd med riskerna och får därmed ta på sig en stor del av ansvaret för denna minst sagt usla affär.
Eller så förstod man inte och det är med tanke på affärens storlek och potentiella risker svårt att förklara och försvara.