I Venezuela har anhängarna upphöjt honom till något gudalikt. Under det styrande socialistpartiets kongress nyligen tillägnades den förre presidenten Hugo Chávez en ny version av Fader vår:
”Vår Chávez som är i himlen, på jorden, i havet och i oss delegater. Inled oss icke i kapitalismens frestelse, utan fräls oss från oligarkins ondska ...”
Det finns de som tycks drömma om att Chávez i någon gestalt ska återvända från de döda för att frälsa även Sverige.
”Ibland önskar jag mig en svensk Hugo Chavez”, bekände författaren och vänsterdebattören Kajsa Ekis Ekman häromdagen i tidskriften ETC på nätet.
Det är något med vänstern och dess vurm för starka män.
För trots allt tal om kollektiv kamp, trots allt hyllande av massorna och multituderna – vad vore socialismen utan en stark ledare, en stor rorsman?
Ibland går denna dyrkan så långt att de starka männen efter sin död stoppas upp och ställs ut likt helgonreliker, blir mål för de rättrognas vallfärd, som Lenin, Ho Chi Min och Mao.
Man måste rimligen vara gravt ideologiskt förblindad för att uppfatta Chávez och hans bolivarianska revolution som framgångsrik och efterföljansvärd.
Med sina oljetillgångar skulle Venezuela kunna erbjuda landets medborgare ett gott liv. Enligt oljebolaget BP:s Statistical Review of World Energy har Venezuela världens största oljereserver, större än Saudiarabiens.
Idag står Venezuela än en gång på ruinens brant. Inflationen ligger runt 60 procent i årstakt, det råder brist på mat och medicin. Enligt en FN-rapport i våras har landet världens högsta mordfrekvens, efter Honduras, med 53,7 mord per 100 000 invånare. Den politiska oppositionen förtrycks med brutala medel.
Förmodligen finns ingen nation, ingen ekonomi, oavsett förutsättningar, som inte den reellt existerande socialismen – utopin i dess förverkligade, vardagliga form – kan föröda.
Ekis Ekman landar slutligen i att Sverige trots allt har Gudrun Schyman, ”det närmaste vi kommer” Chávez. Om insikten utlöser besvikelse eller lättnad är svårt att avgöra.
Det är kanske ingen dum parallell. Nog finns ett och annat som förenar Fi-ledaren Schyman och den hädangångne Chávez. Det finns ideologiska beröringspunkter. Där finns förkärleken för oändliga monologer. Och inte att förglömma: föreställningen att politiken är frikopplad från ekonomiska realiteter.