När läraren läser högt blir det tyst i klassen. Väldigt tyst.
Det här råkar vara en skola i Malmö, men samma scen utspelar sig varje dag i skolor runt om i landet, runt om i världen: läraren plockar upp en bok, slår upp en sida och börjar läsa för sina elever.
Det som möjligen får en och annan att reagera inför gårdagens reportage i Sydsvenskan om högläsning är att klassen det läses för går på gymnasiet. Inte förskolan. Inte lågstadiet – inte grundskolan över huvud taget. Gymnasiet.
Nu är skälet för högläsningen inte att eleverna är oförmögna att läsa själva. Snarare att de inte vill. Inte orkar. Typ. Eller som en elev säger:
”Jag ser hellre filmen.”
I gymnasieklassen i Malmö blir lärarens högläsning utgångspunkten för en diskussion, i det här fallet om arv och miljö, och en skriftlig uppgift.
”Man ska få dem att sätta sina liv i perspektiv, och därför ska man läsa för dem. Så väcker man intresse för litteraturen”, säger läraren Anna Windeleff Gustafson.
Och högläsningen är uppskattad.
”Det är rätt mysigt. Det har man inte gjort sen mellanstadiet”, säger en elev.
”Man orkar inte sitta och läsa en bok, men här kan man lyssna och göra något annat samtidigt”, konstaterar en annan.
Fast tanken att svenska gymnasieelever numera behöver högläsning för att de inte förmår läsa själva är kanske inte helt förflugen. Åtminstone inte då det gäller pojkar.
Var fjärde 15-årig pojke i Sverige läser så dåligt att han inte förstår innehållet i skolböckerna, nästan varannan säger att han inte läser en bok frivilligt. För flickor är motsvarande siffror en av tio respektive en av fyra.
Problemen skickas vidare, likt Svarte Petter, till nästa nivå i utbildningssystemet. Idag hörs förtvivlade rop från universitet och högskolor om elever som läser utan att förstå, som har svårt att foga samman en begriplig mening.
Vår marsch mot kunskapssamhället har tagit en märklig omväg. Och många pojkar verkar vara på väg att villa bort sig helt.
Malmös nya skolkommunalråd Anders Rubin (S) ser lösningen i blandade klasser, förklarade han i en intervju häromveckan. Om bara elever med bra och dåliga förutsättningar blandas i samma klass och samma skola så blir skolresultaten bättre, säger Rubin och hänvisar till Skolverket.
Han vill, inspirerad av Malmökommissionen, satsa på högstadieskolor med olika inriktningar och med hela Malmö som upptagningsområde, ungefär som gymnasieskolorna fungerar idag.
Här blir det lite svårt att hänga med i resonemanget: intagningssystemet gör snarare att elever med väldigt olika förutsättningar och ambitioner inte blandas på gymnasiet. Och alldeles uppenbart finns det stora skillnader mellan olika gymnasieskolor i Malmö när det gäller elevernas kunskaper och prestationer.
Igår kom beskedet att Malmö stad får närmare 5 miljoner kronor i anslag från Skolverket till 114 ”karriärtjänster” för lärare. Erfarna och skickliga pedagoger ska kunna få upp till 10 000 kronor mer i månaden.
Bra. Högre lön är ett sätt att höja läraryrkets status. Det behövs.
På DN Debatt igår lanserade utbildningsminister Jan Björklund (FP) samt företrädare för lärarfacken, Friskolornas riksförbund och Sveriges Kommuner och Landsting ett tiopunktsprogram som ska öka ”läraryrkets attraktionskraft”.
En del av förslagen som räknas upp är redan genomförda, som pengar till karriärtjänster. Annat är planerat eller åtminstone diskuterat, som en minskad administrativ börda för lärarna, höjda krav för grundläggande behörighet till lärarutbildningen och särskilda lämplighetsprov för dem som vill bli lärare.
Högre lön, större frihet, större förtroende för lärarkåren – det som rivits ner genom politiska beslut ska byggas upp på nytt.
Åter till gymnasieklassen i Malmö. Har högläsningen haft något påtagligt resultat i form av ökat litteraturintresse?
Än har det i alla fall inte förorsakat någon rusning till skolbiblioteket.
Återstår att se om det blir rusning till lärarutbildningen.