Hassan Rouhanis seger i det iranska presidentvalet har gett nytt hopp åt dem som ännu tror på en diplomatisk lösning av krisen kring landets kärntekniska program.
Dit hör Sveriges utrikesminister Carl Bildt (M), som tycker sig se en ”unik öppning för nytt, konstruktivt engagemang med Iran”, ett tillfälle som helt enkelt ”inte får missas”.
I inlägget på mikrobloggen Twitter hänvisar Bildt till en artikel i ansedda New York Review of Books av William Luers, Thomas R Pickering, och Jim Walsh – de två förstnämnda amerikanska diplomater, den senare statsvetare.
Denna trio ser två skäl för optimism.
Det ena är inte oväntat att moderaten Rouhani tar över presidentposten efter den rabiate Mahmoud Ahmadinejad. Det andra är utvecklingen i Syrien.
I prästväldets Iran har revolterna i arabvärlden hyllats som lysande segrar för islamismen. Men omvälvningarna har efterhand också fördjupat konflikten mellan islams två huvudgrenar, shia och sunni.
I Irans grannland Irak eskalerar detta sekteristiska våld på nytt med i stort sett dagliga bombdåd. Tydligast framträder motsättningarna kanske i inbördeskrigets Syrien.
Där står Iran och dess allierade Hizbollah bakom Assadregimen, medan de flesta andra regionala aktörer öppet stödjer det sunnitiska upproret.
Teherans uppbackning av den hatade diktatorn Bashar al-Assad i Damaskus har om något ökat omgivande länders misstro och fientlighet mot det shiitiska Iran och dess långtgående maktanspråk i regionen.
Artikelförfattarna ser här ett tungt skäl för Teheran att försöka minska spänningarna i förhållandet till omvärlden, till exempel genom att visa kompromissvilja i förhandlingarna om landets kärntekniska program.
Tänkbart.
Men minst lika sannolikt är att den paranoida regimen i Teheran uppfattar denna allt våldsammare sekteristiska konflikt som ett skäl att skaffa kärnvapen, för att hålla fientligt sinnade sunnitiska grannar på mattan.
Varken långtgående ekonomiska sanktioner eller militära hot har fått Iran att vika från vägen mot kärnvapenkapacitet. Parallellt med förhandlingarna har landet metodiskt byggt upp sitt kunnande och sin tekniska kapacitet. Fler och mer avancerade centrifuger för anrikning av uran tas efterhand i drift.
Iran kommer allt närmare ”kritisk kapacitet”, den punkt då landet har förmåga att snabbt – så snabbt att omvärlden inte hinner reagera – producera höganrikat uran tillräckligt för en eller flera bomber.
De anläggningar som utgör Irans kärntekniska infrastruktur är utspridda, en del skyddade i djup berggrund, alla kanske inte ens kända för omvärlden. Det talar för att tiden runnit ut även för en militär lösning.
Stater som av olika anledningar bestämt sig för att skaffa kärnvapen är svåra, för att inte säga omöjliga för omvärlden, att stoppa. Det visar exemplen Israel, Indien, Pakistan och Nordkorea.
Det är sannolikt bara en tidsfråga, en kort sådan, innan också Iran kan räknas till kärnvapenklubben.
För arbetet för en kärnvapenfri värld blir en sådan motgång förödande.