Under början av året var polisens ID-kontroller i Stockholms tunnelbana ämnet på allas läppar.
Författaren Jonas Hassen Khemiri skrev sitt omtalade öppna brev till Beatrice Ask (M). Justitieminister Ask ställdes till svars i TV:s morgonsoffor, i riksdagens kammare och allt där emellan.
Tonläget var högt. Polisen kontrollerade människor utan grund, utifrån hud- och hårfärg, hette det.
”Det är en rasprofilering som inte är vare sig rimlig eller laglig, det är rasism. Vi anser att detta är fel, olagligt och måste upphöra genast”, sade Christina Höj Larsen, migrationspolitisk talesperson (V) till SVT.
I en riksdagsdebatt förordade Maria Ferm, Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson, att polisen utbildas i mänskliga rättigheter och utlänningsrätt. Hon efterlyste också tydlig och tillförlitlig statistik över kontrollerna:
”Vi måste vara säkra på att polisens rasprofilering upphör för gott.”
I en annan riksdagsdebatt hänvisade Sara Karlsson (S) till ”alla berättelser från personer som stoppats och kontrollerats enbart på grund av sitt icke-svenska utseende. Detta kallas rasprofilering eller etnisk profilering.”
Dessa omfattande olagligheter från polisens sida där man systematiskt använt sig av rasprofilering – om man får tro framträdande politiker och debattörer – resulterade i nio anmälningar till Justitieombudsmannen, JO.
Inte särskilt många, kan tyckas, med tanke på debattens intensitet och omfattning.
Samtliga nio anmälningar har nu skrivits av, meddelade Justitieombudsmannen nyligen. JO konstaterar kort och torrt:
”Inte i någon av anmälningarna har anmälaren, såvitt framkommit, varit direkt berörd. I stället har det hänvisats till uppgifter i media och den allmänna samhällsdebatten.”
Med andra ord andrahandsuppgifter. Hörsägen. Möjligen rena fabrikationer.
På en fråga via mejl om hur många fall av rasprofilering hon stött på svarade Maria Ferm ”många andrahandsuppgifter från olika delar av landet”.
Sara Karlsson (S) svarade inte alls.
Kontrollerna i tunnelbanan, som nu upphört, var en del av polisens arbete med inre utlänningskontroll, alltså att försöka hitta människor som inte har rätt att vistas i Sverige. En uppgift polisen har fått av riksdag och regering.
Debatten är fri. Den inre utlänningskontrollen, dess metoder, mål och existensberättigande, kan såklart ifrågasättas. Men av riksdagsledamöter är det rimligt att begära mer än argumentation som vilar på andrahandsuppgifter, hörsägen eller vad som möjligen är rena fabrikationer.