Det är inte någon behaglig doft som sprider sig från Sveriges vapenaffärer med Saudiarabien. Tvärtom luktar det unket av mygel, lögner och halvsanningar.
Igår avslutade riksdagens konstitutionsutskott, KU, serien av utfrågningar om den så kallade Saudiaffären. Siste man ut var som sig bör också sista länken i ansvarskedjan, statsminister Fredrik Reinfeldt (M).
Föga oväntat visade det sig att inte heller statsministern hade någon aning om vad som försiggått på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.
Kort återblick:
Vapenaffärerna med Saudiarabien grundade sig på ett ramavtal som godkändes genom ett beslut av S-regeringen 2005 och ytterligare ett av alliansregeringen 2010.
Våren 2012 avslöjade Ekot att FOI, som är en statlig myndighet, i hemlighet bildat ett bulvanföretag, SSTI, som skulle hjälpa Saudiarabien med projekteringen av en vapenfabrik.
Den officiella versionen är att SSTI drogs igång av en anställd på FOI utan att försvarsdepartementet eller någon i regeringen kände till det i förväg.
Hur trovärdigt låter det?
Under KU-förhören har ingen medgett att regeringen varit inblandad i, eller godkänt, bildandet av bulvanföretaget.
Reinfeldt hänvisade för sin del till att det är ”föredragande departement och statsråd som är ansvariga” när ett ärende bereds, i det här fallet således försvarsdepartementet och den dåvarande försvarsministern Sten Tolgfors (M).
Korrekt i sak. Men samtidigt är det regeringen kollektivt som fattar beslut och som därmed också är kollektivt ansvarig för de beslut som fattas.
Vapenaffärer är ett politiskt känsligt kapitel. Vapenaffärer i miljardklassen med ett totalitärt kungadöme som Saudiarabien, där mänskliga rättigheter kränks dagligen och stundligen, är särdeles känsliga.
Det borde med andra ord vara en fråga där regeringen är särskilt angelägen om att ha full insyn och kontroll.
Eller en fråga där regeringen är särskilt angelägen om att kunna förneka all kännedom och allt ansvar.
Och dessa båda alternativ behöver inte vara oförenliga.
Inte underligt att det luktar illa.