Det är kris i bostadsfrågan.
Ett tecken på detta är de olika privata initiativ som nu tas när politiker i riksdag och regering framstår som mer eller mindre handlingsförlamade. Eller för att uttrycka det mer diplomatiskt: handlingsobenägna.
Nyss var det Bokriskommittén, ledd av SEB:s chefekonom Klas Eklund, och igår presenterade en grupp som kallar sig Nybyggarkommissionen en rapport med 63 förslag för ökat bostadsbyggande.
Kommissionen, anförd av förre statsministern Göran Persson (S), har tillkommit på initiativ av lobbyföretaget JKL, och backas upp av byggkoncernen NCC, storbanken Nordea samt konsultföretaget Tyréns, alla med uppenbara intressen i branschen.
Det är med andra ord ganska mycket tal i egen sak. Vilket inte innebär att allt i rapporten reflexmässigt bör avfärdas.
Kommissionens förslag ryms inom fyra fält: ändrade drivkrafter på bostadsmarknaden, tydligare roll för staten, stärkt konkurrens inom byggsektorn samt snabbare och mer förutsägbara planprocesser.
Det är en rapport som blandar stort och smått, gammalt och nytt. Fast mest gammalt. Så blir det lätt när alla vet vad som behöver göras men inte mycket händer.
De negativa effekter den dysfunktionella bostadsmarknaden medför är väl kända vid det här laget: det byggs för lite där nya bostäder behövs som mest, vilket i sin tur minskar rörligheten på arbetsmarknaden. När det inte finns hyreslägenheter tvingas fler köpa bostad – priserna på bostadsrätter och enfamiljshus pressas upp vilket leder till att hushållens skuldsättning ökar, enligt många till samhällsekonomiskt riskabla nivåer.
Byggandet måste öka, fast i en rapport i höstas kom Boverket fram till att den främsta förklaringen till bostadsbristen i attraktiva storstadsområden inte är att det byggs för lite utan att det lägenhetsbestånd som finns inte utnyttjas effektivt.
Bruksvärdesprincipen har medfört att prismekanismen i stor utsträckning satts ur spel. När efterfrågan på bostäder är stor medför det ingen nämnvärd höjning av hyresnivåerna och i de fall det finns ett överskott av lägenheter på en ort eller inom ett område leder det inte till lägre hyror.
Eftersom skillnaden i hyra är så liten mellan nya lägenheter och attraktiva, äldre innerstadslägenheter bor folk ofta kvar i bostäder som egentligen är för stora.
”Utifrån en samhällsekonomisk analysmodell uppskattar vi att bruksvärdessystemet gör att det fattas upp emot 40 000 hyreslägenheter i landet, en brist som huvudsakligen finns i Stockholm och Göteborg. Bruksvärdessystemet orsakar därmed en betydande del av det som allmänt brukar uppfattas som den akuta bostadsbristen”, konstaterar Boverket.
Det är lite pikant när en statlig myndighet här pekar ut det av i stort sett alla politiska partier så omhuldade bruksvärdessystemet som en storbov i dramat.
Mycket riktigt är en övergång till marknadshyror inget Nybyggarkommissionen föreslår: det är inte ”möjligt att genomföra marknadshyror i dagsläget, även om vi förstår och håller med om behovet”.
Bruksvärdesprincipen, denna bostadspolitikens heligaste ko, försvaras i regel med att den utgör ett viktigt skydd för de boende. Sant, men en sanning med modifikation.
Det är en bestämd och begränsad grupp av boende som i första hand skyddas av det nuvarande systemet: hyresmarknadens insiders, de som redan sitter på ett attraktivt förstahandskontrakt.
För dem som vill in på marknaden, som ungdomar på jakt efter sin första lägenhet, är bruksvärdessystemet ett hinder, något som stänger ute.
”Privata initiativ i all ära, men det skulle behövas en politisk kommission över partigränserna som inte bara utvecklar en diskussion, utan också leder till konkret politik”, kommenterade Anders Lago, ordförande i HSB Riksförbund, Nybyggarkommissionens rapport.
Sant.
Bostadsfrågan är lite grann som vädret, det där som alla pratar om men ingen gör något åt.
Det är hög tid att ändra på det.