Turkiet framstår allt mindre som ett givet exempel på hur islamism kan förenas med demokrati och välstånd.
Landet dras in i en hårdnande maktkamp mellan två islamistiska läger. På den ena sidan står regerande AK-partiet och premiärminister Recep Tayyip Erdogan, på den andra Erdogans tidigare allierade Fethullah Gülen, en inflytelserik USA-baserad imam. Gülens rörelse anklagas av Erdogans läger – troligen inte utan grund – för att ha infiltrerat departement, polis och rättsväsende.
I en gryningsräd den 17 december grep polis ett femtiotal personer, däribland tre ministrar, en storbyggmästare, en bankchef och en borgmästare från AK-partiet, misstänkta för korruption.
Regeringen och Erdogan har svarat med omfattande utrensningar inom rättsväsendet, knappast ett agerande som hör hemma i en demokratisk rättsstat. Häromdagen avskedade regeringen polischeferna i 16 provinser.
Turkiet har de senaste åren genomgått en mödosam reformprocess med sikte på medlemskap i EU.
Denna demokratisering har utnyttjats av islamisterna för att knäcka den omtalade turkiska ”djupa staten”, det skugglika etablissemang av höga tjänstemän, militärer och politiker som sett som sin uppgift att med alla medel slå vakt om den sekulära republiken. Knäcka den, men av allt att döma också ersätta den med egna, inte nödvändigtvis mer demokratiska, maktstrukturer.
Den brutala hanteringen av sommarens regeringsfientliga demonstrationer, Erdogans stöd till extrema islamistiska grupper som Hamas, massfängslandet av obekväma journalister, är andra delar i detta pussel.
Den bild som framträder inger oro. Erdogans islamism – ömsom beskriven som ”mild”, ömsom som ”moderat” – påminner alltmer om en järnnäve i sammetshandske.
Som borgmästare i Istanbul på 1990-talet liknade Erdogan demokrati vid en spårvagn, ”du åker med tills du nått ditt resmål, sedan kliver du av”.
För alla dem som misstrott och misstror Erdogans intentioner är tolkningen given: när makten väl är din har demokratin tjänat sitt syfte.
Frågan är om det som nu sker i Turkiet innebär att Erdogan anser att spårvägsresan närmar sig sitt slut.