Supervalåret är här. Och det har som sig bör en superbudget.
Totalt väntas riksdagspartierna bränna omkring 340 miljoner kronor under valåret, det mesta på reklam, enligt en genomgång i gårdagens DN.
I förhållande till sin storlek har Centern i särklass störst krigskassa: 70 miljoner kronor. Det lär partiet behöva där det svävar i opinionsmätningarna utan att orka lyfta, farligt nära fyraprocentsspärren.
Värst är i vanlig ordning Socialdemokraterna som uppges satsa lika mycket som C enbart på reklam, medan den totala valbudgeten är större – hur mycket större är dock oklart.
Moderaterna kommer på tredje plats i utgiftsligan och väntas spendera 50–60 miljoner.
På sluttampen slirar Vänsterpartiet som kör något av en lågbudgetvariant: 9,5 miljoner kronor satsas på riksnivå, medan distrikten totalt får tillgång till ungefär lika mycket.
Överlag lär dock pengarna flöda.
Men idéerna?
Där ser det så här långt rätt magert ut. Eller åtminstone rätt beprövat.
De två huvudmotståndarna, Moderaterna och Socialdemokraterna, har redan bestämt vad de vill – och vad de vill slippa – tala om.
Moderaterna pratar gärna ekonomi, en fråga där partiet fortfarande har gott förtroende i väljarkåren, men helst inte välfärd. Socialdemokraterna pratar gärna välfärd, där de känner att alliansen tappat greppet, men också jobb och skola.
Risken är stor att valårsdebatten, nästan innan den hunnit börja, fastnar i hjulspår som redan är djupt uppkörda. Parallella hjulspår, där alliansen och oppositionen talar förbi varandra, ställer frågor, men undviker att svara. Inte särskilt givande för väljarna.
Triangulerandet – en valvinnande strategi i moderat tappning 2006 – lär väljarna få dras med även detta supervalår. Det blir trångt om saligheten i mitten när partierna försöker neutralisera varandras bästa vapen genom imitation.
Moderaterna har gått från att kalla sig ”det nya arbetarpartiet” till ”det enda arbetarpartiet” och viljan till sänkta skatter är väl snart den sista återstående ideologiska förbindelselänken till Moderaterna classic.
Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, å sin sida, gör vad det kan för att framstå som det parti som bäst förstår kapitalets och näringslivets villkor och behov.
I en intervju i senaste numret av Affärsvärlden presenteras S-ledaren Stefan Löfven följdriktigt som ”näringslivets röde riddare”. Undrar hur gräsrötterna uppfattar det epitetet.
I intervjun försäkrar den mångårige facklige ledaren:
”Jag förstår marknaden.”
Finansminister Anders Borg (M) och eviga trätosystern Magdalena Andersson, Socialdemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson, försöker låta som om de stod milsvitt ifrån varandra, som om de bebodde skilda ekonomiska och politiska planeter, rent av.
Ändå är de två allt som oftast lika svåra att skilja åt som Bill och Bull, radarparet i barnböckerna om Pelle Svanslös. Som igår, när båda skrev i Dagens industri om utmaningarna inför det nya året.
”Det förlorade kunskapsfokuset i skolan” kräver fortsatta åtgärder, betonade Bill (M).
”Att vända skolresultaten är en absolut nödvändighet”, underströk Bull (S).
I denna finansministerkandidaternas duell framträdde ett annat tema som med stor säkerhet kommer att löpa som ännu en nött, röd tråd genom valrörelsen:
M kommer att anklaga S för att vara ett ekonomiskt ansvarslöst bidragsparti – S kommer att anklaga M för att vara ett ansvarslöst skattesänkarparti.
Varken den ena anklagelsepunkten eller den andra har särskilt mycket med verkligheten att göra.
Men det är väl smällar väljarna får ta under en valrörelse, ja i praktiken fyra: EU-val i maj, riksdagsval och val till kommun och landsting i september.
Jobben, skolan, välfärden – onekligen är det centrala frågor.
Men önskvärt är också något mer, något utöver det nödvändiga, politiska gnetandet; en vision där de enskilda frågorna fogas in i något större; en bärande tanke om hur det Sverige ska se ut som partierna vill bygga om de anförtros den makt de traktar efter så hett.
Och så lite överraskningar. Överraskningar vore superbra, detta supervalår.
Alla älskar överraskningar.
Utom möjligtvis partistrateger.
Vilket talar för att de uteblir.
Överraskningarna, alltså.