Det lackar mot jul. I Bryssel i måndags slog EU:s utrikesministrar in ett paket för israeler och palestinier att dela på. Årets, för att inte säga århundradets, julklapp.
Klappen innehåller ekonomiskt, politiskt och säkerhetsinriktat samarbetsgodis, ett ”oöverträffat” erbjudande om ”privilegierat partnerskap”, så nära formellt medlemskap det går att komma.
Ett erbjudande ingen kan tacka nej till, vill ministrarna nog mena.
Det återstår att se.
USA har uppbackat av EU tvingat två motsträviga parter till förhandlingsbordet. Den amerikanske utrikesministern John Kerry räknar med att allt kan vara klappat och klart i april. Säger han.
Omvärlden tycks tro sig förmögen att tvinga på, alternativt muta parterna att ingå ett fredsavtal. Tror sig omvärlden också förmögen att tvinga eller muta parterna att leva efter detta avtal?
Matematiken blir inte enklare när man även tar med situationen i regionen i kalkylen.
Syrien hotas av kollaps och faller Syrien sönder lär Libanons framtid hänga i en skör tråd. Egypten är instabilt vilket inte minst gäller Sinaihalvön med gräns mot både Israel och Hamasfästet Gaza.
Iran med sina regionala stormaktsambitioner ser ut att lyckas med bedriften att både äta kakan och ha den kvar – att krångla sig ur sanktionerna med bibehållet kärntekniskt program. Iran som betraktar Israel som en illegitim statsbildning.
Sedan är det ju den där lilla detaljen med att Hamas styr i Gaza och i likhet med Iran vill utplåna Israel.
Tror sig EU och USA kapabla att övertala det religiöst fanatiska Hamas att inte bara försonas med den palestinska rivalen Fatah utan också med dödsfienden Israel?
Men att försöka mäkla fred kan väl aldrig vara fel?
Ja och nej.
Ett misslyckande kan få denna ständigt pyrande konflikt att återigen flamma upp och bli till brinnande krig i en redan kaotisk region.
EU maxar nu sin mjuka makt. Och om det inte hjälper, vad återstår då att erbjuda som kan överträffa det som en gång avvisats?
Den som satsar allt på ett kort gör klokt i att välja rätt tillfälle.