Idag är det Lucia och på Alvikenskolan i Bromölla ska tredjeklassarna lussetåga för sina kamrater.
Efter det kan lugnet förhoppningsvis åter lägra sig över skolan.
För sedan en pappa i media uttryckt sitt missnöje med att hans son inte fick gå i tåget som tomte blev uppståndelsen stor.
Rektorn har hånats och hatats på nätet av den sedvanliga, anonyma nätmobben på de sedvanliga, anonyma mobbningssajterna. ”Batikhäxa” var där nog ett av de kärvänligare omdömena.
Att avsikten, enligt rektorn, faktiskt var att återvända till ett mer traditionellt luciafirande med enbart Lucia, tärnor och stjärngossar, borde i grund och botten ha tilltalat alla arga som tydligen vurmar för urgamla svenska seder och bruk. Men den saken tycks ha gått nätmobben helt förbi. Ironiskt nog.
Ja, urgamla seder förresten. Vågar man påpeka att Luciatåget, i dess nutida form, såg dagens ljus 1927, när Stockholms Dagblad anordnade det första offentliga Luciatåget?
Så påstås det i alla fall i Nationalencyklopedin, men vem vet. Kanske är även det en lögn, en del av den stora konspirationen vars syfte är att utradera allt svenskt och ersätta det med – islam?
Om jag nu överdriver, så är det bara lite, för det är på den nivån resonemanget rört sig. Många föreställer sig, tydligen på fullaste allvar, att allt – även nyordningen kring detta lilla Luciatåg i Bromölla – handlar om undfallenhet mot islam och mot muslimer.
Vad är det då som leder till detta hat, denna förgiftade och förgiftande undervegetation, dessa besinningslösa påhopp på en rektor som försöker göra sitt jobb?
Svaret på det är säkert sammansatt. Men delvis – kanske till stor del – handlar det om att det som kallas ”hatsajter” utgör en förvriden spegelbild av det omgivande samhället.
Och där är samtalsklimatet inte särskilt förlåtande. Där gäller regeln att allt som går att missförstås – och lite till – kommer att missförstås. Medvetet. Omedelbart.
Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson uttryckte det bra i ett mycket läsvärt inlägg på nätsajten Politologerna häromdagen:
”Åsiktskorridoren – det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd – är mycket smal i Sverige.”
Alla som klagar över undervegetationen bör kanske fundera över hur det låter uppe i de högre samhällssfärerna.
Det förakt som där finns för meningsmotståndare är kanske mer välformulerat men inte nödvändigtvis mindre och definitivt inte finare.