Idag skulle USA ha slagit i det omtalade skuldtaket och finansvärlden rämnat. I alla fall enligt de värsta olycksfåglarna.
Nu blir det hur som helst inte så. Igår presenterades ett kompromissförslag som åtminstone innebär en temporär krislösning, en respit till efter nyår.
Världen över har vanligt folk och mäktiga beslutsfattare de senaste veckorna klentroget följt det amerikanska politiska budgetspelet, detta chicken race mot stupet.
Det måste vara något fel på systemet, eller?
Inte nödvändigtvis.
De amerikanska politiska institutionerna är inte utformade för att utgöra ett effektivt beslutsmaskineri, snarare tvärtom. Den fråga som mer än någon annan upptog de amerikanska grundlagsfädernas tankar var: Hur ska vi kunna garantera en framtid för nationen där ingen person eller grupp ska kunna tillskansa sig absolut makt?
Deras svar blev ett system byggt på maktdelning där olika maktcentra – den lagstiftande, den dömande och den exekutiva i form av presidentämbetet – kontrollerar och balanserar varandra: checks and balances.
Att utöva makt ska helt enkelt vara svårt.
För att ett sådant politiskt system ska fungera krävs pragmatism, en beredskap att ge och ta.
Och det är den som brister, mer nu än kanske någonsin tidigare.
Politiken har polariserats. Det är tomt i mitten. Det parti som letat sig längst ut på sin kant är republikanerna, ditskrämda av den egna Tea Party-falangen, partiets ideologiska bandhundar, som ilsket jagar alla i det egna lägret som antyder den minsta kompromissvilja.
Politiken har ideologiserats. Det är inte så enkelt som att motståndarna bara har en annan syn på saker och ting, utan de antas ha ett ont uppsåt. Det politiska har blivit personligt, känslomässigt, och inte i någon positiv bemärkelse.
Den gamla devisen ”enade vi stå, söndrade vi falla” har sällan känts mer aktuell.
Trots gårdagens räddning i elfte timmen.