Och det hände sig vid den tiden att det från Malmös stadshus utgick ett påbud om att hela kommunen skulle engageras i ett visionsprojekt: Malmö 2000.
”Att ta fram visioner för Malmö, d v s önskade framtider, innebär att man skaffar sig beredskap för att forma framtiden.”
Så skrev Ilmar Reepalu (S) och Percy Liedholm (M), dåvarande ordförande respektive vice ordförande i kommunstyrelsen, i förordet till Varför finns Malmö, en liten skrift av Mikael Stigendal om Malmös 1900-talshistoria som kom till som en del i detta projekt.
Året var 1995. Malmö befann sig i ett trängt läge. Stadens traditionella näringsliv, inriktat på hemmamarknaden, hade nått sin topp på 1960-talet. Därefter började industrin gradvis slås ut. En omfattande utbyggnad av den offentliga sektorn kunde uppväga detta under ett par decennier – men inte i längden.
Samtidigt förändrades befolkningssammansättningen. Inkomststarka familjer flyttade till grannkommunerna. Inkomstsvaga grupper flyttade in, många var invandrare.
Dessa förändringar fick till följd att skattekraften sjönk, från att ha legat på 130 under stadens glansdagar, till 95, då 100 är ett genomsnitt för hela landet. Utgifter för socialvård och sysselsättningsåtgärder ökade, underskotten i kommunens budget likaså.
Malmö var nere för räkning.
Men nu, 1995, fanns ett antal nya förutsättningar som skulle kunna leda utvecklingen i en annan, ljusare riktning.
Ett nytt skatteutjämningssystem som skulle göra det möjligt att få rätsida på kommunens finanser.
Öresundsförbindelsen och Citytunneln var på gång.
Närmare regionalt samarbete i Skåne.
Den nya högskolan.
Med mera.
Resultatet av detta omfattande grupparbete redovisades bland annat i februari 1996 i ett specialnummer av tidningen Vårt Malmö.
Här föreställer man sig att det är februari 2015 och att visionerna förverkligats, mer eller mindre.
Då är Malmö en tjänste- och kunskapsstad, en hållbar miljöstad med bilfritt centrum. Företagsamheten blomstrar, den höga arbetslösheten är ett minne blott. Malmö har just utsetts till mottagare av FN:s stora pris för att bättre än någon annan stad i världen ge invandrare förutsättningar att genom hårt arbete förverkliga sina drömmar.
I verkligheten vände utvecklingen mycket riktigt. Och precis som man hoppades 1995 kom bland annat Bron och Malmö högskola att få stor betydelse för denna nya dynamik.
Men alla visioner uppfylldes inte. Inte minst kvarstod de sociala problemen.
Så kom – mindre än tio år senare – ett nytt visionsprojekt, även om det nu kallades handlingsplan: Välfärd för alla.
Uppdraget gick ut på att föreslå åtgärder som ”på ett avgörande sätt” kan öka välfärden för ”grupper som idag är socialt och ekonomiskt utsatta”. Följande långsiktiga mål formulerades: alla arbetsföra ska ha arbete, alla elever ska ha fullständiga betyg, alla ska erbjudas en bostad, antalet brott ska vara noll.
Dessa mål utgjorde samtidigt en probleminventering som än idag känns aktuell. Dessvärre. Välfärd för alla har det inte blivit.
Återstår så det senaste och mest ambitiösa, visionära projektet, Kommissionen för ett hållbart Malmö.
Kommissionens slutrapport presenterades i mars. Ett ”avstamp i arbetet med en ny vision för Malmö”, kommenterade kommunalrådet Katrin Stjernfeldt Jammeh (S).
Låter bekant.
Fram till i fredags var rapporten ute på remiss. Ett av förslagen tycks politikerna redan ha tagit till sitt hjärta: sociala investeringar. Om det blir så många fler återstår att se. Tilltron till den form av långtgående social ingenjörskonst som kommissionen förespråkar torde vara begränsad.
”Med visionerna följer även verktygen som gör det möjligt att påverka utvecklingen”, skrev Reepalu och Liedholm också i det där förordet för snart tjugo år sedan.
Om det ändå vore så enkelt.
För övrigt har Malmös skattekraft nu dalat till 85.