En ockupation är en ockupation, kan tyckas. Så enkelt är det nu inte.
En uppmärksammas dagligen, den i Mellanöstern. De flesta uppmärksammas sällan och förstrött, som Marockos ockupation av Västsahara.
Om denna glömda konflikt har Fredrik Laurin och Lars Schmidt skrivit en bok med namnet Tyst territorium – sju reportage om Västsahara (Atlas).
Västsahara var fram till 1976 en spansk koloni. När kolonialmakten drog sig tillbaka hade västsaharierna lovats självständighet. Så blev det inte.
Så fort Spanien lämnade landet inleddes ”den gröna marschen” och 350 000 civila marockaner åtföljda av militär vandrade in i Västsahara.
Sedan följde decennier av strider mellan befrielserörelsen Polisario och den marockanska militären. Halva Västsaharas ursprungsbefolkning lever sedan 40 år som flyktingar, i tältläger i angränsande Algeriet.
FN:s ståndpunkt är att västsaharierna har rätt till självständighet och att frågan ska avgöras genom en folkomröstning. Det vägrar Marocko att gå med på.
Marocko är inte stort och mäktigt, men Västsahara är en region med stora naturtillgångar, inte minst fosfat. Utanför kusten finns rika fiskevatten.
I slutet av juli i år enades EU-kommissionen och regimen i Marocko om ett fyraårigt fiskeavtal som ger 125 europeiska fiskefartyg rätt att fiska i vattnen utanför Marocko och Västsahara. För detta ska EU betala ungefär 400 miljoner kronor om året.
Fikonlövet som är tänkt att skyla det moraliskt tveksamma i detta är att intäkterna från fiskeavtalet ska komma den västsahariska befolkningen till del. Det finns anledning att betvivla att så sker, och att västsaharierna känner någon större tacksamhet gentemot EU för denna omtanke.
Bara några dagar innan fiskeavtalet med Marocko blev känt presenterade samma EU-kommission riktlinjer som innebär att inget EU-stöd ska gå till ändamål som har någon koppling till Golanhöjderna, Gaza, Västbanken eller östra Jerusalem.
EU erkänner inte ”Israels överhöghet” över något av dessa områden heter det i direktivet.
Avsikten och signalen går knappast att ta fel på: ockupation och annektering godtas inte.
Till Marocko sänder EU helt andra signaler.
Inte nog med att EU tillåter import av råvaror, produkter och livsmedel från ockuperade Västsahara – genom fiskeavtalet gör EU det möjligt för företag inom unionen att aktivt delta i denna exploatering.
”Europa står inte bara för intressen, utan också för värderingar”, som utrikesminister Carl Bildt (M) formulerat saken.
Det säger i och för sig inget om vad som kommer först.