Vi lever i terrorns tid.
Det har världen gjort förr. Skillnaden, en av dem, är att vi nu – alla – genom globaliseringen, är medvetna om det.
Kanske bidrar detta också till att terror blivit ett så populärt vapen: hela världen är idag en scen, publiken kan räknas i hundratals miljoner, rentav i miljarder.
Vilket bättre sätt finns att föra ut sitt sjuka, förvridna budskap?
Vilken mera kostnadseffektiv metod finns att skrämma andra till underkastelse?
För terrorn har effekt. Det finns ingen anledning att ägna sig åt självbedrägeri.
Idag är vi alla fransmän, hävdas det på åtskilliga håll, på samma sätt som alla var amerikaner omedelbart efter attackerna den 11 september 2001.
Men det dröjde inte länge förrän denna hållning började vackla:
Var inte offren i de sammanstörtade tvillingtornen på något sätt ändå skyldiga? Var inte förövarna i de kraschade planen på något sätt offer?
Samma sak lär upprepas nu.
Terrorn har många apologeter även i vårt land och ännu fler som är beredda att lyssna och påverkas av deras förklaringar och ursäkter. Kanske för att alla lite till mans vill att det ska finnas någon rimlig, logisk förklaring till det råa, hänsynslösa våldet.
New York den 11 september, London, Madrid, Oslo och Utøya, Paris – listan kan göras oerhört mycket längre. Detta är bara några av de mer spektakulära dåden i USA och Europa.
Terrorismens verkliga dödens fält finns i Afrika, Asien och Mellanöstern.
Det har sagts många gånger förut, men bör ändå upprepas: det öppna samhället kan aldrig helt skydda sig mot terror.
Ändå finns det mycket mer som kan göras. Lagstiftning mot jihadistresor och terrorträning är en självklar startpunkt för svensk del.
Även ett öppet samhälle måste vara redo att försvara sig med fasthet.