På söndagen avslutade Nato formellt sitt stridande uppdrag i Afghanistan.
Det skedde utan pompa och ståt, utan flygande fanor och klingande spel.
Den nedtonade ceremonin ägde istället rum under stor diskretion i huvudstaden Kabul – i en idrottshall vid Natohögkvarteret – allt för att undvika en attack från talibanerna.
Så uppträder vanligen inte en segrare.
Men så är det också svårt att skönja någon verklig vinnare i detta trettonåriga krig, det längsta i USA:s historia, den längsta Natoinsatsen någonsin.
Förlorarna är, som i de flesta moderna konflikter, lättare att peka ut: civilbefolkningen.
Och dess lidande är inte över. Talibanerna lovar att fortsätta sitt krig till dess att ett "rent islamiskt system" upprättats, enligt ett skriftligt uttalande på måndagen.
"Konflikten eskalerar, allt fler människor dör och Isaf lämnar i en tid av oerhörd instabilitet", summerade Graeme Smith, analytiker vid International Crisis Group.
Tidpunkten är alltså inte den rätta. Men blir den någonsin det? Den militära insatsen hade inte kunnat fortgå på obestämd tid. Någon gång måste ansvaret för säkerheten i landet föras över på den afghanska regeringen, på afghanerna själva.
För svenskt vidkommande har medverkan i den Natoledda Isafstyrkan kostat över 9 miljarder kronor. Omkring 9 500 svenskar har tjänstgjort i Afghanistan. Fem svenska soldater har stupat, tolv skadats allvarligt. Men försvarsminister Peter Hultqvist (S) vill, i avvaktan på en pågående utvärdering, inte uttala sig om vilken betydelse den svenska insatsen haft.
Att störta den brutala talibanregimen i Afghanistan, som gav Usama bin Ladin och terrornätverket al-Qaida skydd före och efter attackerna den 11 september 2001, gick snabbt. På samma sätt som det gick snabbt att störta Saddam Hussein i Irak. Att bygga upp en fungerande, demokratisk stat visade sig i båda fallen vara en betydligt svårare, möjligen övermäktig, uppgift.
Flera demokratiska val har genomförts. Men korruptionen och konkurrerande krigsherrars destruktiva inflytande har inte gått att bryta.
Tiotusentals människoliv bortkastade, slöseri med miljarder dollar, således?
Det är en tänkbar slutsats. Men förhastad.
Ett talesätt som brukar tillskrivas talibanerna lyder "Ni har klockorna, vi har tiden". Det är ett sätt att beskriva vikten av tålamod och långsiktigt perspektiv, värt att ta till sig.
"Vi kommer inte att tillåta att de framsteg som uppnåtts går förlorade", försäkrade Natochefen Jens Stoltenberg i början av december.
Förhoppningsvis är det inga tomma ord. Afghanistan behöver omvärldens fortsatta stöd. Och tålamod.