Sedan allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor infördes i Sverige åren 1918–21 har rösträttsåldern sänkts steg för steg, i riksdagsval från 23 till 18 år.
Dags att ta nästa kliv?
På gårdagens DN Debatt förordade Patrik Lindenfors, forskare i biologisk och kulturell evolution vid Stockholms universitet, en sänkning av rösträttsåldern till 16 år.
Det är ett förslag som återkommer med jämna mellanrum. Andra vill gå ännu längre, till exempel genom att ge alla barn oavsett ålder en röst som deras vårdnadshavare förvaltar.
Ivrarna för sänkt rösträttsålder utgår från att politiken skulle bli klokare och världen bättre bara barn och ungdomar fick rösta. Inte sällan anas i bakgrunden en förhoppning om att ungdomar, om de får chansen, skulle rösta på samma sätt som de själva.
Lindenfors hoppas för sin del att rösträtt för 16-åringar skulle ge politiken ”ett större fokus på framtidsfrågor än vad som nu är fallet, något som är centralt i en värld med allt snabbare förändringar”.
Om man ser till mognad, klokskap och intellektuell förmåga blir varje åldersgräns för rätten att rösta mer eller mindre godtycklig. Väl känt är att flickor mognar tidigare än pojkar. Kanske borde i så fall rösträttsåldern sänkas till 16 för flickor och höjas till 20 år för pojkar, eller varför inte 22?
Rimligast är ändå att rösträttsåldern sammanfaller med myndighetsåldern, som idag är 18 år.
Fram till 18 år räknas alla som barn enligt Barnkonventionen. Den som inte fyllt 18 får inte gifta sig, i princip inte ingå några avtal, inte köra bil.
Det är svårt att se varför politisk mognad skulle komma tidigare än mognad på andra områden.
Först när vi är redo att ta ansvar för oss själva är vi redo att ta ansvar för det gemensamma, vilket i grund och botten är vad politik handlar om.