Fotbollslandslagets förbundskapten Pia Sundhage har en dröm: att få träna Nordkoreas landslag.
”För det är ingen människa som kommer in i det landet”, lyder hennes lite långsökta förklaring i Svenska fotbollförbundets podcast Heja Sverige.
Fast att ingen kommer in i Nordkorea är inte riktigt sant. Det är svårare att komma ut. Åtminstone för den som är nordkorean.
Det visar sig också att Sundhage faktiskt varit där:
”Jag har varit i Pyongyang en gång i tre dagar och det var ju väldigt annorlunda.”
Att Sundhage tycks betrakta denna brutala diktatur som något närmast exotiskt väcker ingen nyfikenhet hos intervjuaren Soran Ismail. Istället blir han full i skratt. Tänk om Sundhage skulle vinna OS-guld med Nordkorea och få stå och vifta med den nordkoreanska flaggan:
”Det skulle vara väldigt roligt att se. Och sedan blir det Saudiarabiens damlag ...”, fnissar Ismail.
Andra har kanske svårare att se det lustiga i Nordkorea och Saudiarabien med tanke på förtrycket och brotten mot i princip varje upptänklig mänsklig rättighet.
Till Sportbladet säger Sundhage senare följande om varför hon drömmer om Nordkorea:
”Jag vet inte mycket om landet, om hur folket lever där.”
För Sundhage borde Nordkorea inte vara helt obekant. Hon är trots allt sedan länge engagerad i Kommunistiska partiet, denna bisarra politiska sekt som inte bara vurmar för Stalin utan även för just Nordkorea.
”Få politiska ledare i vår tid har demoniserats och beljugits så monstruöst som Kim Jong Il”, kommenterade partiet när den nordkoreanske diktatorn avled 2011.
I samband med fotbolls-EM 2013 skrev Expressens sportkrönikör Mats Olsson hur det faktum att en kommunistisk förbundskapten ”kan få folkets kärlek” gjorde honom stolt över Sverige.
En annan och minst lika rimlig reaktion på hur Pia Sundhage bemöts är att bli beklämd över historielösheten och den aldrig sinande viljan att blunda för kommunismens brott, begångna såväl som pågående.
Det är bara att hoppas att Sundhages dröm går i uppfyllelse. Hon kanske lär sig något.