Två decennier av egen, ohotad majoritet – det är det slags absoluta makt som absolut korrumperar. Även i en demokrati.
Efter tjugo år av ANC-dominans är Sydafrika ett land i desperat behov av växling vid makten.
Dagens parlamentsval är det första där generationen efter apartheids fall – de som är ”födda fria” – får rösta. Dessvärre är utgången given: det blir ytterligare fem år med ANC-styre.
Det enda spänningsmoment som finns är huruvida detta statsbärande parti för första gången sedan 1994 – det första demokratiska valet efter apartheids fall – ska få under 60 procent av rösterna. Opinionsmätningarna tyder inte på det.
Ekonomin är förhållandevis välskött. Sydafrika är det enda land på kontinenten som kvalar in i G20-gruppen. BNP har nästan tredubblats sedan 1994. Klyftorna är dock fortfarande enorma. Nästan en tredjedel av befolkningen lever i absolut fattigdom. Arbetslösheten ligger på svindlande 25 procent – 36 procent om även de som gett upp jobbsökandet räknas in.
Undervisningsväsendet är i uselt skick. Illavarslande är också den utbredda fientligheten inom ANC mot privat företagande och oförståelsen för näringslivets villkor.
Anfrätt av korruption och svågerpolitik lever ANC till stor del på gamla meriter från kampen mot apartheidsystemet och från den tid då Nelson Mandela var rörelsens ledare och ansikte utåt.
Tidigare ärkebiskopen Desmond Tutu har uppmanat väljarna att inte bete sig som ”röstboskap”. ANC-veteraner som Ronnie Kasrils och Nozizwe Madlala-Routledge har lanserat en rösta nej-kampanj enligt devisen vad som helst utom ANC. Förhoppningen är att ett bakslag i valet ska få partiledningen att vakna.
Även om missnöjet med ANC är utbrett är motståndet mot att överge partiet starkt. För väldigt många sydafrikaner vore det en handling av oerhörd symbolisk betydelse, därför närmast otänkbar.
I liberala Demokratiska alliansen finns ett respektabelt, kapabelt alternativ. Kapabelt, men tyvärr chanslöst.
