Så har det då avslöjats att Sverige bedriver underrättelseverksamhet och samarbetar med USA.
Än en gång.
Är det nu vi ska bli förvånade? Upprörda?
Än en gång?
Inte så att uppgifterna som SVT:s Uppdrag granskning fått tillgång till, via Edward Snowden, är ointressanta. Särskilt inte i den mån de sprider ljus över samarbetets omfattning och om huruvida anskaffning och utbyte av information sker inom lagens ram.
De belägger också, som Lundaprofessorn Wilhelm Agrell påpekar, det som tidigare bara varit andrahandsuppgifter.
Men att Sverige under decennier haft ett nära samarbete på försvars- och säkerhetsområdet med Nato och dess olika medlemsstater är vid det här laget – om något – en offentlig hemlighet.
Enligt dokument som Snowden kom över när han arbetade för den amerikanska underrättelsetjänsten NSA ska Försvarets radioanstalt, FRA, ha spionerat på den ryska ledningen och delat information man kommit över med USA.
”FRA försåg NSA (...) med en unik samling om högt prioriterade ryska mål, såsom ledningen”, heter det i ett NSA-dokument från den 18 april i år.
Det fanns betydligt större anledning att bli upprörd på den tiden när Sveriges officiella säkerhetspolitiska linje faktiskt var ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” som den klassiska formuleringen löd.
För även på den tiden samarbetade Sverige intimt med Nato, även om dessa kontakter då verkligen var en välbevarad hemlighet.
Utredningar som Neutralitetspolitikkommissionen från 1994 och avhandlingar som Robert Dalsjös Life-Line Lost har gett inblickar – inte sällan uppseendeväckande – i det spel som då pågick i det fördolda.
Idag heter det att Sverige bygger sin säkerhet i samarbete med andra länder. Sverige är medlem i EU. Sverige har ett långtgående samarbete med Nato ifråga om fredsbevarande insatser, som den i Afghanistan.
Sverige samlar på sig information. Andra länder samlar på sig information. Länder byter uppgifter med varandra när det gynnar egna intressen. På denna bytesmarknad är information av god kvalitet hårdvaluta.
För Sverige och Försvarets radioanstalt, FRA, har hårdvalutan genom åren i stor utsträckning bestått i information om Ryssland. Förklaringen är Sveriges geografiska läge. Ansenliga delar av Rysslands tele- och datatrafik – det talas om så mycket som 80 procent – går i kablar som passerar Sverige.
I det avseendet är de nya avgifterna heller inte förvånande.
Vem kan man lita på? I spion- och underrättelsebranschens skuggvärld är detta en avgörande fråga. Den avgörande frågan.
De flesta utgår per automatik från att NSA ljuger. Förtroendet för FRA och den svenska regeringen är begränsat. Inget fel i det.
Däremot verkar få om ens någon intressera sig för vad som driver Edward Snowden, där han sitter i Moskva, under den ryske presidenten Vladimir Putins beskydd.
Eller för den delen vilka motiv Glenn Greenwald har, journalisten som har blivit Snowdens kanal till medierna – även Uppdrag Granskning.
Här tycks ingen ana några baktankar eller någon dold agenda.
Snowden har av de flesta hyllats som en hjälte för att han avslöjat olaglig massövervakning. Låt gå för det.
Ändå finns det all anledning att med Runar Viksten, ordförande i Försvarsunderrättelsedomstolen, den instans som godkänner all spaning FRA bedriver, fråga sig varför alla avslöjanden från Snowden skadar västliga säkerhetsintressen:
”Om han nu har all den här kunskapen om vad NSA håller på med, varför säger han ingenting om det som borde ligga i huvudfokus för NSA:s verksamhet: rysk, kinesisk, nordkoreansk och iransk underrättelseverksamhet? Men om det säger han inte ett pip.”
Ja, denna slagsida blir efter hand allt märkligare.
Finns det bland den enorma mängd dokument Snowden kommit över inget intressant att avslöja om någon av världens diktaturer och skurkstater?
I så fall finns det verkligen anledning att bli förvånad.