I telefonins ungdom kopplades samtalen handgripligen av en telefonist. Hon – för det var nästan undantagslöst en hon – satte A i kontakt med B genom att plugga in en sladd i en kontakt i växeln.
Sannolikt var det inte ovanligt att yrkesetiskt mindre nogräknade telefonister avlyssnade samtal, helt eller delvis.
Kunskap om vem som pratade med vem, när och kanske också vad samtalen gällde, gav förstås telefonisterna en god inblick i människors liv och en överblick över deras relationer.
Telefoncentraler var potentiella lokala skvallercentraler.
Numera går kopplandet elektroniskt. Ingen handpåläggning krävs. Trafikvolymerna har vuxit enormt. Komplexiteten likaså. Fasta telefoner har ersatts av mobila – nu i var medborgares hand från tidig ålder. Mejl har tillkommit, meddelandefunktioner av olika slag, surfande på nätet. Idag är allt fler av oss mer eller mindre ständigt uppkopplade. Ständigt kommunicerande. Ständigt lämnande elektroniska spår efter oss.
Nu som då är tillgången till uppgifter om våra kommunikationer och kontaktmönster en guldgruva för den som vill kartlägga andra människors liv.
Förr, när ett brott begåtts, kunde länsman förhöra byns växeltelefonist.
Nu kan polisen använda sig av ITS27.
Eller rättare sagt: polisen och andra brottsbekämpande myndigheter, vill kunna använda sig av ITS27, vilket Ekot rapporterade om igår.
Denna bokstavs- och sifferkombination är beteckningen på ett gränssnitt som gör att myndigheter kan få i stort sett omedelbar tillgång till de trafikuppgifter som alla teleoperatörer är skyldiga att lagra, de elektroniska spåren.
Smidigt för polisen, för tullen, för Skatteverket och andra som idag är tvungna att i varje enskilt fall begära att operatörerna manuellt tar fram och skickar över de önskade uppgifterna.
Kanske i smidigaste laget för den som värnar personlig integritet.
För myndigheterna är fördelarna med direkt tillgång till operatörernas databaser ökad snabbhet och effektivitet. Troligen är det också en kostnadsfråga. I en större brottsutredning där trafikdata är en väsentlig del av bevisningen kan polisen få betala flera miljoner kronor till teleoperatörerna för arbetet med att ta fram de önskade uppgifterna.
De fyra största operatörerna i Sverige – TeliaSonera, Tele2, Tre och Telenor – svarar enligt Ny Teknik (6/11) för 90-95 procent av all utlämning av trafikuppgifter i samband med brottsutredningar. Operatörerna vill sannolikt slippa ITS27. Om de rent juridiskt har något val är en annan fråga.
”Vi på Tele2 har, från dag ett, varit väldigt tydliga med att det här fullständigt uteslutet för oss. Det har vi redogjort för i remissvar och möten med Säpo”, sade i alla fall Stefan Backman, chefjurist på Tele2, till TT igår.
Vad som står i mejlen, vad som sägs under samtalen, registreras inte av operatörerna och kan därför inte heller lämnas ut. Men trafikuppgifterna kan ändå vara nog så integritetskränkande.
En gång i tiden var en lösmynt telefonist ett hot mot den personliga integriteten. De som skaffade telefon då var knappast omedvetna om faran. Men fördelarna med den nya tekniken ansågs överväga nackdelarna – som risken för skvaller.
Det gäller fortfarande. Vi vill inte vara utan den nya tekniken. Samtidigt är det en milsvid skillnad mellan en skvallertant och en statlig myndighet med tvångsmedel i arsenalen och lagen i ryggen.
”Du vill inte leva i ett samhälle där det råder total övervakning”, sade advokatsamfundets ordförande Anne Ramberg i P1-morgon igår.
Självklart är det så.
Men det verkliga dilemmat är snarare om vi vill vi leva i ett samhälle där total övervakning är möjlig.
För den retoriska motfrågan lyder:
Vilket är alternativet?
Drömmen om privatlivets återkomst framstår allt mer som rena 1900-talet. Tidigt 1900-tal.