Ett dödande polisskott som föregick sommarens upplopp i Stockholmsförorten Husby avlossades i nödvärn.
Den bedömningen gör chefsåklagare Eva Finné som igår beslöt att lägga ner utredningen mot den skjutande polismannen.
”Omständigheterna har varit sådana att det inte varit uppenbart oförsvarligt av polismannen att avlossa skottet”, resonerar Finné.
Att skottet inte var ”uppenbart oförsvarligt” är inte samma sak som att polisens piketstyrka skötte sig oklanderligt denna kväll. Misstag begicks som sannolikt haft avgörande betydelse för att insatsen fick ett så tragiskt slut.
Men även en död man är användbar.
Den vänsterradikala förortsorganisationen Megafonen grep tillfället. Här fanns som i många andra svenska utanförskapsområden pyrande misstro – och även hat – mot polisen och det omgivande samhället. Känslor som kunde underblåsas och utnyttjas i politiska syften.
Dagen efter dödsskjutningen utlyste Megafonen en demonstration där polisen skulle ställas till svars för ”Husby-mordet”.
Vilken betydelse Megafonens agitation fick för den följande händelseutvecklingen lär dock aldrig bli klarlagt, därtill är skeenden som dessa alltför komplexa.
Det skulle dröja nästan en vecka innan upploppen tog fart, vilket knappast talar för att våldet var en spontan reaktion på dödsskjutningen. Kravallerna pågick sedan i drygt en vecka och spred sig från Husby till andra förortsområden.
Vad som varit våldsverkarnas drivkraft har av allt att döma varierat. I inte så liten utsträckning tycks det röra sig om unga kriminella som utnyttjat tillfället att i skydd av mörkret och folkmassan attackera fienden – polisen.
Antalet områden i Sverige som präglas av hopplöshet och utanförskap ökar snarare än minskar. Så länge ansvariga politiker inte förmår bryta den utvecklingen kommer oansvariga politiska krafter att utnyttja den.