Kollektivisering av människor betraktas i regel som problematiskt.
Det anses fel att placera människor i fack, att etikettera utifrån exempelvis religion eller härkomst.
Ändå finns det i Sverige en lång tradition av att göra just detta: stoppa människor i kollektiva fack.
Ett exempel är framväxten under 1900-talets senare hälft av invandrarorganisationer vars företrädare ansågs ha fullmakt att tala för sina landsmän i förhållande till politiker och myndighetspersoner.
Detta tänkande lever vidare.
I måndags hade kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) bjudit in företrädare för vad som ibland kallas det muslimska civilsamhället till ett dialogmöte.
Som brukligt är numera skulle diverse "utmaningar" ventileras. Det talades om demokrati och inkludering, om islamofobi och diskriminering, om radikalisering och rekrytering till strider utomlands.
Bah Kuhnkes pressekreterare Kristoffer Talltorp liknar sammankomsten vid de regelbundna möten regeringen har med företrädare för Sveriges nationella minoriteter: samer, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar. Inget märkligt alls, med andra ord.
Enligt Talltorp gick det ut "en ganska bred inbjudan" till olika muslimska organisationer.
Hur bred inbjudan var kan kanske diskuteras. Bland dem som kände sig kallade var bredden inte stor.
Bortsett från en representant för ahmadiyyagrenen av islam, var det av deltagarlistan att döma bara sunnimuslimska organisationer på plats. Inte någon företrädare för Sveriges många shiamuslimer.
Här lurar en av identitetspolitikens många fällor: att staten framstår som lierad med en grupp i gruppen, i detta fall en av islams grenar.
Självutnämnda företrädare för ett (sunni)muslimskt, religiöst baserat civilsamhälle tycks vara på god väg att manövrera sig till en plats – om än informell – som nationell minoritet. Det verkar denna regering – liksom den föregående – på det hela taget rätt nöjd med.
Det borde den inte vara.