Antisemitism fortsätter att solka bilden av Malmö.
I två program framöver skärskådar SVT:s Uppdrag Granskning hatbrotten i Sverige.
Det första avsnittet, som sänds ikväll, har rubriken "Judehatet i Malmö".
Bland annat ger sig två av reportrarna ut i Malmö med judiska attribut som kippa på huvudet och davidsstjärna runt halsen.
Det blir, inte oväntat, en emellanåt obehaglig utflykt i verkligheten. De möts av misstänksamma, inte sällan förundrade blickar, av glåpord, ibland av uttalade hot.
Den judiska begravningsplatsen i Malmö har vandaliserats, synagogan utsatts för sprängdåd och stenkastning. Rabbinen Schneur Kesselman, en av dem som intervjuas i Uppdrag Granskning, har mött otaliga hot och trakasserier, åtskilliga andra har också drabbats. Judar i Malmö känner sig idag tvingade att dölja sin judiska identitet. En del flyttar.
Dessvärre har stadens politiker inte alltid varit glasklara när det gäller att ta avstånd från fördomar och hat mot judar. Vissa, som förra kommunalrådet Ilmar Reepalu (S), har genom sina förlöpningar snarare bidragit till att underblåsa antisemitismen.
Det anmäls fler antisemitiska hatbrott i Malmö än i någon annan svensk stad, konstateras det i Uppdrag Granskning. "Väldigt få, om ens några" klaras upp, medger Thomas Bull, hatbrottssamordnare på polisen.
Det betyder inte att andra städer är förskonade. Redan för tio år sedan hörde det till vardagen att poliser stod utanför judiska Hillelskolan i Stockholm när barnen anlände på morgonen. Efter terrordåden i Paris häromveckan införde svenska judiska skolor även utegångsförbud för barnen.
Judar lever som under belägring. I sitt eget land. I längden kan det inte bli annat än outhärdligt.
I Nyhetsmorgon i SVT i måndags vädjade Lena Posner Körösi, ordförande i Judiska centralrådet, till alla att inte blunda för verkligheten.
"När det är högerextrema som hotar oss, då är det inga problem att säga det, men när det är islamister och olika muslimska grupperingar i Sverige, då blir man genast mycket räddare", sade Posner Körösi.
Denna rädsla för klarspråk har funnits och finns nog i viss utsträckning fortfarande. Bilden som framkommer i Uppdrag Granskning är också att de hatbrott som drabbar judar i Malmö numera, så gott som uteslutande, har koppling till den israelisk-palestinska konflikten. På samma sätt har förövarna, enligt offren, i de allra flesta fall bakgrund i Mellanöstern, även om inget tyder på annat än att det – som så ofta – är en liten klick inom den större gruppen som är ansvarig.
Antisemitismen har länge förnekats, förträngts, förringats.
Om än motvilligt är det svårt att komma till någon annan slutsats än att Malmö i detta avseende i stort sett har det rykte staden förtjänar.