Ett Öresunds-OS år 2000-någonting, där världens absoluta idrottselit tävlar i Köpenhamn och Aarhus, i Malmö och Helsingborg. Låter det tilltalande? Efter en regeländring i måndags av IOK, den internationella olympiska kommittén, framstår tanken inte längre som helt utopisk. Eller?
"Vårt mål med dessa ändringar är att mindre länder, som Danmark, också ska kunna arrangera OS", säger John Coates, vice ordförande i IOK, den internationella olympiska kommittén, till Politiken.
Det är lätt att förstå hur IOK resonerar. De olympiska spelen har utvecklats till mastodontarrangemang, inte minst i ekonomisk mening; så stora och kostsamma att allt färre länder kan – eller ens vill – vara med och leka.
Spektakulära arenabyggen och all den infrastruktur som krävs för att ta emot tävlande och publik, kostar enorma summor. Slutnotan för OS i London 2012 landade på 105 miljarder kronor. I april i år hade kostnaderna för OS i Brasilien 2016, enligt nyhetsbyrån Reuters, nått 16 miljarder dollar – omkring 120 miljarder kronor. Då ingick inte ett 30-tal byggprojekt avsedda exklusivt för OS som fortfarande väntade på godkännande.
Möjligheterna att få igen pengarna är sällan goda. Det krävs i regel kreativ bokföring och stor tilltro till olika former av "dynamiska effekter" för att räkna hem en vinst eller för att ens få utgifter och intäkter att balansera varandra.
Arrangemang behöver inte vara av OS-kaliber för att kostnaderna ska bli svåra att förutspå. När Danmark i år anordnade Eurovision Song Contest låg den ursprungliga kalkylen på 43 miljoner svenska kronor, med det blev tre gånger så dyrt, 138 miljoner.
Det olympiska mottot lyder citius, altius, fortius – latin för snabbare, högre, starkare. För OS-arrangemangen är det större, dyrare, spektakulärare som gäller. Att bryta den utvecklingen vore en välgärning, kanske rent av nödvändigt om inte de olympiska spelen ska falla samman under sin egen tyngd.
Möjligen skulle ett Öresunds-OS genom nytänkande kunna bryta trenden. Det är åtminstone en idé värd att leka med.
Delade spel innebär delade kostnader, förvisso en klar fördel. Ett samarrangemang innebär också delad ära och uppmärksamhet – vilket inte behöver vara en motsvarande nackdel: strålglansen lär räcka till mer än ett arrangörsland.
Ändå: realistiskt ligger arrangemang som OS och fotbolls-VM sannolikt bortom det möjligas gräns även om Sverige och Danmark förenar sina krafter. Men det finns otaliga stora idrottsmästerskap, EM och VM, och andra typer av evenemang med internationell lyskraft som kan lämpa sig för gemensamt danskt-svenskt arrangörskap.
Sådant samarbete omgivet av fest och glans är bra för integrationen och stärker Öresundsregionen, både som idé och som vardaglig verklighet.