Hudfärg verkar, aningen otippat, vara på väg att bli en central fråga för samtiden.
Rasprofileringen breder ut sig.
Till exempel har SSU rasprofilerat det egna partiet i en rapport med titeln ”Fyra nyanser av vitt”.
Den presenterades samma dag som partiledaren Stefan Löfven, apropå en viss moderat migrationsminister, slog fast:
”Man ska inte ha en diskussion om hud- eller hårfärg i Sverige.”
Det ska vi visst, säger ungdomsförbundet, som i rapporten synat Socialdemokraternas ledande företrädare – och drabbats av snöblindhet.
Det ska vi visst, säger allt fler.
I förra veckan hade Per Wirtén räknat skribentnamn i några större dagstidningar och konstaterade på Expressens kultursida:
”Tidningen är fortfarande ett vitmålat rum.”
Inom akademin ökar intresset för hudfärg.
Tobias Hübinette, forskare i ”kritiska ras- och vithetsstudier” vid Södertörns högskola och Mångkulturellt centrum, vill återinföra rasbegreppet.
I en av senare tids mest omtalade texter föreslår författaren Jonas Hassen Khemiri justitieminister Beatrice Ask (M) att de båda ska ”byta skinn” och därmed erfarenheter. Underförstått: han är svart medan hon är vit.
Fast utifrån personporträtten som ackompanjerar artikeln är det svårt att se vad ett sådant byte skulle göra för skillnad hudfärgsmässigt.
Kanske borde Hassen Khemiri oroa sig för att Ask antar erbjudandet – och behåller skinnet. Att bli en betydligt yngre, hyllad manlig författare kanske inte framstår som ett givet nedköp för en äldre kvinna i utsatt och krävande position.
Över- eller underordning, makt eller vanmakt, är inte alltid en självklar och enkel fråga om hudfärg.
Här finns högst verkliga problem. I många sammanhang råder det en slående och besvärande brist på mångfald. Politiska partier och tidningsredaktioner är bara två exempel.
Men att återintroducera rasbegrepp och omvandla och reducera etnicitet till en binär fråga om hudfärg – svart eller vit – är en farlig strategi, även om den är retoriskt lockande.
”I’m Not Going To Spend My Life Being A Color”, sjöng Michael Jackson, en lysande artist som alla framgångar till trots också tycktes drömma om att byta skinn – och att inte ”leva sitt liv som en färg”.
Knappt trettio år innan Jackson spelade in Black or White med sitt antirasistiska budskap hade medborgarrättskämpen Martin Luther King sin dröm. En dröm om att hans barn en dag skulle bedömas, inte efter färgen på deras hud, utan efter deras personliga, inre egenskaper – deras karaktär.
Den drömmen är fortfarande avlägsen. Och att återigen börja framhäva människors hudfärg som vore den en väsentlig egenskap lär inte föra oss närmare.